Det här har INTE jag skrivit tyvärr utan min dotter. Men den är så bra så jag måste lägga in den på min blogg!

Att kärleken är ett spel där jag är en spelpjäs har jag fått höra många gånger. I kärlek ska vi hålla masken som man gör i poker. Vi vill vinna kärleken liksom pokerspelaren vill vinna spelet. Men på vägen dit ska vi dölja våra känslor genom att spela svårflörtade liksom pokerspelaren ska dölja att han sitter med fyra ess på handen. Vi drar ut på tiden för att öka spänningen likt en pokerspelare drar ut på spelet för att öka vinsten. Att ge vårt hjärta och förtroende till en person är som att kasta tärning– lika riskfullt och beroende av tur. Att få rätt siffra på tärningen känns lika hopplöst som att träffa kärleken i sitt liv. Även om vi står besvikna efter att ha förlorat pengar på betting ger vi aldrig upp spelandet i tron på att en vacker dag vinna pengar. På samma sätt ger vi aldrig upp jakten på kärleken även om vi tidigare blivit svikna. När vi inte kan spelet eller har turen blir vi bortputtade av en starkare och vinnande pjäs precis som i Fia med knuff. Som förlorare får vi ta straffet som utdömda och ensamma. Men viljan att ta revansch finns i både spelet och kärleken. Vi vill då visa oss bättre och vassare än någonsin. Därför byter vi till en starkare spelpjäs som när vi i verkligheten byter till en hårdare och tuffare yta. Ständigt i detta spelande har vi en roll som vi ska förverkliga, en roll som inte är vi. Vi skulle egentligen vilja ta vår käresta med storm utan att spela svårflörtade eller hålla masken.  Vi vill kunna älska utan gränser och skrika ut vår kärlek!

Så därför undrar jag - när ska vi sluta spela?